Utställningstext av Bo Borg -2003

Minnet ska öppna dörrar till det förflutnas rum, så vi kommer åt dem när vi
behöver dem.Men det är nog lättare att minnas en berättelse än att berätta ett minne.Som tur är finns det de som kan den svåra konsten!
Minnet är rent tekniskt det som gör det möjligt att lagra information till ett senare tillfälle. Hur det framtida behovet av minnena ser ut vet vi inget om när vi samlar på oss fakta, ord och bilder någonstans därinne. Och vad gör minnet med det vi minns under föörvaringstiden? Hur ser komihåget sen ut när det tas fram igen? Då är kanske känslan i maggropen starkare än det som en gång framkallade den.Minnet verkar ha ett eget sätt att se och ett säreget säätt att bilda berättelser.

Man ser saker men det fastnar bara fragment, säger Thomas Edetun

Så fungerar hans konst, som jag ser den. Vi känner igen alla detaljerna. Ett landskap är ofta med. Eller ett hus eller rum. Kanske ett hjärta, några ädelstenar eller piller. Vi ser vad vi ser. Vi vet vad vi ser. Identifierar detalj efter detalj. Men det är något oroande med helheten. Den stämmer precis. Men det stämmer ju inte alls!
Men en process startar, det känns tydligt.

Det är en bra början till ett möte när folk kan se vad det är,
säger han lakoniskt.

Ändå känns det så tydligt att det långtifrån är bara det det handlar om.

”Det är inte detta som är
Det är någonting annat
Det finns i detta som är
men det är inte detta som är
Det är någonting annat…….”

Det är något annat och något mer. Något som är osynligt, men ändå högst påtagligt, förskjuter betydelser och ändrar det gamla vanligas förtecken. Som slingrar sig mellan orden och ruckar loss de mest ingrodda och fastvuxna betydelser. Vi betraktare blir viktiga aktörer. Vårt behov av helheter gör att vi, ofta tvärtemot vad vi själva tror och vill, förenar det oföörenliga som finns i bilderna.

Thomas Edetuns bilder är ofta långsmala och indelade i några, oftast tre, fält. Det blir som en filmremsa, eller en slip. Ofta finns delar som tycks skarpa och som berättar på samma sätt som det närgångna kameraspråket. Men det är en skenbar likhet. Figurerna är inte i första hand där som sig själva, utan för något de betecknar eller helt enkelt något som målningen behöver för att gestalta en riktning eller en rytm. Men de kombineras med andra fält där färgen får göra hela jobbet . Målningarna måste få ha sin egen logik, hur ologisk den än kan tyckas i förstones hastiga anblick.

Att en av mina figurer vänder sig åt ett håll kan vara viktigare
än att det är en människa.

Kombinationen av föreställande sekvenser och färgytor är på en nivå uttryck för postmoderna idééer. Modernismens ”rena måleri” får samsas på lika villkor med det omoderna traditionellt föreställande bildspråket. Bild och bild av bild mixas samman. Citat och originalitet, högt och lågt får samma kulturella status i meningsbildandet. För konstnären handlar det hela tiden om att tackla betydelserna och se om det finns någonting bakom.

Att man som jag i vårt tid håller fast vid måleriet, och i olja till och med, är väl för att det har en viktig plats i ens hjärta.
RÄTT ANVÄNT ÄR MÅLERIET ETT SPRÅK SOM FORTFARANDE
GÅR ATT SÄGA NÅGOT NYTT MED.

Precis som i minnet förekommer olika tider samtidigt hopmixade till samma här och nu. Kronologiskt beräättande är inte mera logiskt, det är bara ett av flera sätt att berätta. Samma gäller för kamerans ”realism”. Den har rentav lurat ögat att se på ett visst sätt, men helt visst finns det andra. Genom att förtäta, förtunna, symbolisera, förskjuta tid och rum kan konsten skapa en stimulans som kan förhöja och förlösa.
Så Thomas Edetun låter flera olika saker ske samtidigt och kollidera. Själva krocken äär mera intressant än varför den uppstod. Den simultana successionen blir hos Edetun momentan kollision. Det oväntade mötet ger mer nya erfarenheter än det välplanerade.

Jag målar ett landskap. Plötsligt dyker något som inte
alls hör dit upp i ögonvrån.IN MED DET!

Så startar hans målningar många parallella processer med olika skärpedjup och på skilda tidplan och realitetsnivåer. Det handlar mindre om vad som är sant eller falskt , utan mer om vad som blir viktigt. Det finns ju inga entydiga sanningar längre. Verkligheten och sanningen konstrueras och byggs upp i flera skikt. Då måste måleriet ha stor följsamhet och det får det av en medveten och skicklig målare som Thomas Edetun.

Varje gång man sätter igång har en målare en ny chans! VARJE GÅNG!!

Men måleriet och färgen måste strykas mothårs, menar han. Man måste se utanför sig själv och sina ramar. Olika grader av kontroll och koncentration kan ha något att säga varandra. En pendling mellan full kontroll och en attityd av” låt gå så får vi se”. För att sedan återta full och diktatorisk kontroll över processen igen. Att tordas låta ett betydelsebärande misslyckande vara kvar blir ofta avgörande.
Han ställer sig medvetet bredvid och låter målandet ha sin gång, låter måleriets egenvärde få ha sin egen gång.

Ibland måste man släppa kontrollen över måleriprocessen
för att kunna styra bilden dit den måste.

Just nu är några motiv särskilt aktuella. Ett är rummen och arkitekturen. Ett exempel är målningen Kritikerns rum. Det är smakfullt och svalt med den utmärkta svenska formens hyllade tomhet. I den asketiska miljön blir några färgduttar på en tom vägg enormt viktiga och betydelsedigra. Modernismen visas som det smakmall och inredningsideal den också är. Så är det väl; tänk så mycken längtan som projiceras och så mycken tomhet som ska fyllas med konsten. Det kala rummet i målningens centrum omgärdas av två gula sken. De skiner inte och inget skiner igenom dem.
De är icke-symboler dräktiga av symbolik.
Andra gånger används ett av modernismens segerikoner, ett av Mies van der Roes mästerverk , till ett rytmiskt system av vinklar och riktningar.

Thomas Edetun återkommer ständigt till de anatomiböcker han fascinerades av som barn och intresset har befästs och ökat. Ofta tar han fasta på sjukdomens deformering eller en förvridande felaktighet. Med respekt och ömsinthet skildrar han det som inte riktigt stämmer eller passar in. Det skeva och vinda. Det abnorma som är det normalas förutsäättning. I de här bilderna blir pillren symboler för förändring och likformande ”normalisering” av människor. Och förstås för dödandet av en del av smärtan.

Ett centralt motivområde är landskapsbilderna. För en målare handlar det om allt det gamla man både älskar och vet att man måste vidare ifrån. Han vill kunna svara på den svåraste frågan: varför en landskapsmålning till bland alla andra. Ibland utgår han ifrån en bit av en klassisk landskapsmålning, en Ruisdael eller en Constable. Han gillar de där tunga brunsåsiga och gulmurriga landskapsbilderna. Sedan börjar en associations och bearbetningsprocess. Nu förs slumpen metodiskt in. Och de krumsprång som själva målarprocessen skapar. Det blir en hisnande resa från se till inse via förstå till en ny genområdbråkad logik med sina helt egensinniga förutsättningar..

Jag vill gärna missförstå mina egna grejor.
FÖRST DÅ BLIR DE RIKTIGT BEGRIPLIGA.

Det finns alltid också ett drag av systematik i hans konst. En idéé om en färgton dras som en strumpa över målningens toner. Ofta arbetar han i en mörk färgskala som ger tyngd åt måleriet. Sedan bryts landskapet av små ickeföreställande färgfält och duttar , störningar ” som målningen behöver”. Det gäller att utnyttja färgen och måleriets särart maximalt. Det blir små färgfält som retar och liksom inte hör till, men som målningen blir tom utan. Dessa piller och färgduttar blir ett slags föreställandets minimalism. Optiskt avgörande. På den narrativa nivån handlar det om kommentarer och syftningar till konsthistorien; kärleken till landskapsmåleriet, avogheten till surrealismen, skepticismen till den abstrakta expressionismen, hatkärleken till minimalismen och förtjusningen i system och konstruktioner som därför inte behöver bli kylig konstruktivism. Brottet mot traditionen startar ett utbrott, Och i brottytorna finns mycken ny konstnärlig energi. Det blir en metakonst som flyttats från teorins blodfattiga systen in i livets sfär. Ett måleri som håller måleriet vid liv.
Så bildas den timelap som är så utmärkande för Thomas Edetuns konst. Tidsperspektiv, betydelser och värdeskalor blandas liksom subtilaste teori med handfast vardagsverklighet. Liksom konstens värld med världens.

Vad gör en konstnär, en målare som Thomas Edetun egentligen med måleriet och sina motiv? Kanske ägnar han, med Willy Kyrklunds insiktsfulla ord, sitt liv åt ……”att med arbete och skicklighet och snille och finter försöka uttrycka det som inte kan uttryckas.” I det oförtrutna arbetet med denna omöjlighet visar Thomas Edetun på många överraskande möjligheter och öppnar många okända och oförutsedda dörrar både bakåt och framåt.

Men bakom varje öppnad dörr finns det lyckligtvis ytterligare en stängd.

Sturefors maj /juni 2003
BO BORG

Diktcitatet ur Gunnar Ekelöfs Absentia animi, 1945