NSD 19/9 2007

Mångtydigt måleri

Thomas Edetun målar ofta något ganska idylliskt och fogar sedan till en störande retning, en konnotation till något obehagligt. Det är som om de som bor i den där villan behöver en prozac för att fungera.

Som om det finns ett tomrum att fylla - och vårt pillertrillande är han inte ensam om att beröra i samtidskonsten. Bland andra Damien Hirst har behandlat vår psykofarmakafyllda tid i verk som The void.

Särskilt tydlig blir Edetuns förtjusning i att störa tolkningen av bilden i en teckning där han kombinerat bilden av en snäll gammal kvinna och den typ av maskering som tidningar ofta använder för att avidentifiera brottslingar. Det är ett grepp som fungerar och det uppstår dubbeltydigheter.

Samma typ av mångtydighet inträffar i Edetuns måleri. I små rutor mitt på dukarna i Edetuns målningar ryms bilder av hus, fabriker, personer eller landskap. Runt om finns ett bakgrundsfält som centrerar huvudbilden i en ram av färg och i den ramen har små objekt smugit sig in. Intill villan syns ett piller eller så har text fogats in i färgfältet och skapar olika konnotationer.

I sitt tidigare måleri har Edetun ofta förhållit sig till konsthistorien och inte dolt sitt intresse för landskapsmåleriet, samtidigt som han lekt med dess begrepp i en nutida kontext.

I den här utställningen är dock det konsthistoriska inte särskilt påtagligt.

Men andra element från hans tidigare måleri återfinns.

Då och då har Edetun behandlat kändisarna som blivit en så central del i vår kultur. Bland annat har han gjort målningar med Johnny Cash, tillsammans med piller...

Och i målningen Tupelo återkommer en annan av musikens pillerknaprande giganter. Det är Elvis Presleys barndomshem som finns på bilden och runt om bilden är bakgrunden närmast galaktisk.

Det är på ett plan ett enkelt grepp, men väcker samtidigt en rad tankar kring Elvis resa från enkla förhållanden till stjärnorna.

 Av Patrik Boström